Ute regnar det

När en viss melodi spelar i bakgrunden och regnet alldrig vill sluta smattra mot kaklet på terassen känns tillvaron nästan sorglig. Jag vet att ingenting någonsin blir som man tänkt sig och att man ska vara positiv och optimistisk. Men detta känns mycket svårt när man inte riktigt kan se någon mening med det man gör.

Jag har nu bott i Perth i tre veckor. Jag saknar Lund, allt här är så nytt och modernt. Det årtal Perth bildades och här bara bodde urinvånare var samma år som lunds universitet öppnades.
Här finns nästan ingen kultur, ingen historia. Det finns ingen mystik. Det kanske låter märkligt men jag tycker om när saker och ting har ett förflutet. Det äldsta i den här staden är planterade träd.

Dagarna går och det verkar inte som att jag åstakommer något. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra. Visst att jag är nöjd och har roligt, men man kan ju inte gå runt och vara nöjd hela tiden, då är ju något fel. Man är inte människa om man inte klagar och är missnöjd.

Jag får helt enkelt se vad som komma skall.
Tills dess sitter jag här, lyssnar på min melodi och väntar på att det ska sluta regna.

Oförskämd lättja

Idag börade den första riktiga dagen av min australienvistelse. Min farmor som eskorterade mig ner har nu åkt hem och min far jobbar som vanligt.

Mitt liv här nere börjar ta form och jag är mycket nöjd med min tillvaro.

Hitintills har jag bara turistat, köpt möbler och lokaliserat mig.

Så idag bestämde jag mig för att göra staden.

Jag sov länge och åt frukost i två timmar. Sedan spenderade jag oförskämt mycket tid i badrummet och tog tåget in till Subiaco.

Dagen gick ut på att strosa runt utan syfte, äta bakelser och köpa musik och vintage böcker. Detta resulterade i the Gossips nya cd samt ett samlingsalbum med Placebo och en förtjusande liten bok, som jag bara köpte för att framsidan var så vacker. resten av dagen kommer att spenderas med bok, te och Placebo...